Har just avslutat en konversation per e-post med uthyrningsansvarig för värden till min lägenhet. Det är som sagt ett intern-byte och jag har samma värd nu och sen. Men en sak slår mig och det är just tonfall.. Till och med i något så anonymt som e-post så kan man ana tonfall hos människor. Jag är dock skitless på att mötas av surproppar som inte ens mjukas upp av glada tillrop i form av positiva gensvar. Det är nästan så man känner att man ger upp när man inte når resultat. Visst, de måste ofta vara formella och opersonliga.. Men varför?! Klart man ska vara professionell och inte ställa privata frågor.. men jag är bara så trött på människor som verkar ha det så attans svårt och hela tiden tror att dom har det värst av alla. Jag ser det även på mitt kontor där jag jobbar.. Hur kunder/klienter som ringer bemöts med syrligheter som om skulle kunna veta att handläggare har för mycket att göra.. Det är så otrevligt.. samma sak om man möts av någon surpuppa i en kassa eller på något kontor. Jag fullkomligt förfäras när jag hör hur otrevliga en del är. Och det värsta är att det verkar vara deras jargong, inte bara en tillfälligt dålig dag… Jag undrar hur livet ser ut för dessa butterkvistar som tydligen inte alls sitter på rätt yrke och kanske borde sitta i en liten strandhydda och måla tavlor av sjögräs-penslar istället. Jag bemöts alltid av orden att jag är så glad och positiv och sprudlar.. Men det är så jag är.. jag låter inte livets tyngder ligga till last för min glädje. Jag ser för det mesta möjligheter, inte bara problem.. Visst kan även jag bli as-deppig när det känns som om allt bara hänger upp sig.. Men jag skulle inte ta med mig det och besvara “oskyldiga” med sura kommentarer eller bitterhet för det. Men mitt knep är att ta tag i saker så jag kan lägga det bakom mig. Tycker inte om att agera plog och bara skjuta saker framför mig och valla upp det. Jag vill ha klar sikt framför mig och inte en massa hinder.
Men det känns ibland som om människor låter livet komma för nära med sina sorger och problem och man har liksom inte förmågan att stänga av när man är på jobbet eller offentligt. Med det sagt så ska man inte dölja något eller låtsas som det regnar jämt.. Men jag tycker man skiljer på vem som förtjänar att ta del av syrligheter och inte. Som mail-kontakten med värden.. Jag blev besvarad med trötta syrligheter på ett väldigt formellt sätt.. Men jag besvarade ändå med glada tillrop och en och annan privat tanke. Jag släppte henne inpå mitt liv, men hon nappade inte utan hon fortsatte vara trött översittare.. Och då har hon ändå varit på semester under en vecka.. 
Nåja, vet med erfarenhet att karman kommer tillbaka och biter dig rejält i röven om du överkonsumerar dålig energi.. Så jag är inte orolig. Det finns värre saker..
Som fel-stylade, analfixerade män i uniform som envisas med att få fram en renrasig sort av nya ko-slickade döskallar som åter och återigen, bevisar sin noll-intelligens.