Simply NOT another blond girl…

Dagens dilemma, eller kanske bedrövelse..  Jag har inte lyckats hitta nån cool regnkappa någonstans. Överallt så ser man de där otympliga regnrockarna eller jackorna som är så trista i färger och form. Jag skulle vilja ha en röd med vita prickar.. Men har inte hittat nån.. Men.. Så en dag, satt jag och surfade på Ellos hemsida och hittade den “perfekta” regnkappan. Inte prickig, men mönstrad. Lagom lång, luva och coolt mönster. Men som vanligt, så lever modellbilderna inte upp till förväntningarna och när jag efter en veckas väntan och med stort hopp om att regnet väntar på sig, så kom den fina regnkappan. Tyvärr var jag för sjuk för att hämta ut den omedelbart, men i förrgår hade jag ork. Jag har dock funderat i min feberyra på om den känns rätt, och har kommit att lita på min instinkt att den inte är det. Den är fortfarande cool och mönstret är ballt. Men något med min kropp (rundningen?) och hållning (de skeva axlarna?) gör att den inte känns 100%. Och jag har insett att precis som allt annat i mitt liv som inte känns rätt med en gång, så är det helt enkelt fel..  Så det här med regnkappan är perfekt symbolik för hur jag lever mitt liv.

Hmm..?!

Hysteriska-foto-minen hjälper ju inte..

På avstånd då..?!

NÄ, den åker tillbaka till Ellos och pengarna hamnar åter på kontot.

Men mina älskade gummistövlar jag köpte för 149kr på Rusta förra året stannar kvar. Och jakten på den perfekta regnkappan fortsätter…

Jag har nämligen insett att det är oerhört viktigt att lyssna på sin instinkt.. Jag har bestämt mig för att aldrig mer gå på nästan-känslan. Allt jag har runt omkring mig i mitt liv är 100% och jag tänker inte försöka övertala mig om saker jag inte brinner för. Det är är slöseri med tid och energi. Jag tittar aldrig klart på en film om jag märker att den är usel, det är onödigt slöseri med min tid när jag kan göra annat. Jag skulle aldrig nöja mig med kärlek som skapar frågetecken eller ger mig osäkra känslor. Jag vill leva 100% hela resten av mitt liv.  Tidigare levde jag väldigt ofta efter nästan-känslan. Ni vet, den där känslan där man kan tänka sig att avvika från sina krav och ta det som bjuds. Istället för att ge sig ut i jakten på det okända och vänta tills det är full pott.

Så var det med min man.. Jag hade inte alls tanken på att träffa någon efter mitt senaste misstag där jag lät mitt vilda, fantasirika och färgglada sinne kuvas.. Men där var han. Perfekt på sitt sätt. Och framför allt, han och vi, levde upp till 100%.  Och jag tänker inte nöja mig med mindre än så. Livet är för kort för att slösas på halvdana kärlekar och kansken. Jag tänker inte vara en sån som nöjer mig, utan jag tänker leva fullt ut. Och det betyder inte att andra tycker mitt liv är deras dröm, utan det gäller att hitta sin egen dröm och följa den.

Men knepet var nog att jag gick ut i livet med öppet sinne. Jag lät alla tillfällen få en chans och jag slutade fantisera om Jason Bourne (Matt Damons coola kille i Bourne identity)-liknande män som skulle svepa iväg med mig medans dom försöker fly undan bovarna i sitt liv. Detta är en metafor, för så var det ju inte riktigt… Men jag var öppen. Och döm om min förvåning när jag träffade en man som levde upp till alla mina förväntningar på kärlek, som människa och livet. Och jag visste inte ens om att det var det jag sökte. Nu kan jag se tillbaka på livet och säga: Jamen självklart… det var ju det jag sökte och ville ha.