Jag funderar ofta på hur man kan göra världen till en bättre plats. Givetvis ligger det hos var och en att dra sitt strå till stacken. Och faktum är att världen inte är en så tokig plats, utan det är vi människor som krånglar till det så jäkligt.
En sak som faktiskt ställer till det är våra fördomar. Om vi inte var så snabba att döma andra så skulle nog världen se bättre ut.
Men hur gör man det? Om vi inte ens kan vara öppna och fördomsfria i vårt avlånga land eller ens i vår huvudstad, hur ska vi då kunna vara öppna för världen?
Jag har aldrig varit en människa med fördomar av hudfärg eller bostadsplats, rikedom eller fattigdom. Jag vill inte kalla mig naiv, men jag ser definitivt bortom allt sånt trams. Jag har aldrig sett på andra människor och tyckt att de varit bättre än mig eller jag varit bättre än dom grundat på vem jag är och vart jag kommer ifrån.Tvärtom kan jag se på omvärlden att jag är lyckligt lottad som lever ett lyckligt liv. För ser man sig omkring, möts man ständigt av osäkerhet och sorger. Jag anser inte att en speciell utbildning eller högre intelligens skulle göra någon bättre eller sämre. Eller att ett yrke skulle göra någon mer värd. Jag är uppfostrad sån.
Jag har en svart kvinna som städar på mitt jobb, och den enda anledningen till att jag noterar att hon är mörkhyad, är för att hon själv poängterar det då och då. Sist när jag hälsade på jobbet, så sa hon till min dotter.. Här kommer något konstigt.. och hänvisade till sin hudfärg och att hon skulle vara ett tingest. Och en gång tidigare gjorde hon apljud och fånade sig som om jag skulle likna henne med en shimpans för att hon är extremt solbränd.. Så fördomar föds av oss alla. Kanske som försvar mot det okända eller det vi inte kan känna igen oss i. Jag vet inte varför, men jag vet dock att det är ett stort problem..
Varför skulle en man från förorten var sämre än en man från innerstaden? Eller en rik kvinna vara bättre än en medelklasstjej från landsbygden? Eller en svart kille vara sämre än en vit kille, oavsett bostadsadress..? Eller för att man sexuellt föredrar samma kön..? Nä, jag är uppfostrad till att se alla som jämlikar, oavsett vart man befinner sig och vem man är. Att man ens bemödar sig att separera begreppen tycker jag är slöseri med energi och tid och vittnar om ignorans och okunnighet. Vi är alla människor, oavsett tankegångar. Vi måste bli mer accepterande och inte dela upp oss med vi och dom hela tiden.
Det är skillnad att förlika sig med människor. För att göra det, måste man vara eller ha varit i deras situation eller acceptera något man själv kanske inte är. Jag kan känna empati för folks situationer och förstå deras livsval. Men jag skulle aldrig sätta mig över någon bara för att jag bor på en viss plats och har pengar nog till mat och hyra.
Jag är inte bättre än någon annan. Och ingen annan är bättre än mig. Jo, visst är jag totalt usel på matematik och är fullt medveten om att jag har många människor runt omkring mig som klarar multiplikationstabellen snabbare än mig och utan miniräknare… Men skulle jag börja tänka att jag är värdelös för det, så sjunker värdet i den jag är.. Jag kan känna mig avundsjuk för att vissa människor kanske har råd att leva ett rikare liv. Men jag är inte avundsjuk på ett sätt att det är skadligt för mig. Och jag placerar inte dessa människor i något speciellt fack, utan accepterar min egen tillvaro med glädje. Och varför?! Jo, för att jag har valt det själv och fortsätter bestämma över mitt eget liv.
Jag gör det jag kan bäst och jag försöker sprida min positiva energi över till andra människor utan att överdriva.
Samma sak gäller med kärlek. Jag tror att fördomar, eller snarare förutfattade meningar, gör att kärleken blir så komplicerad för oss. Vi förväntar oss ”fel” saker. Vi utgår från att motparten agerar som vi tänker och det stämmer ytterst sällan. Man måste istället lära känna den personen och förstå dennes handlingar och acceptera dom. Vi måste också se varför vi själva älskar någon. Man måste ha ett skäl. Annars handlar det om att vara kär i kärleken och utifrån det, förväntar vi oss något som inte finns. Jag har själv varit kär i bilden av en relation. Vad som förväntades av mig av samhället och normen. Men när jag vaknade upp och ställde egna krav, så insåg jag snabbt hur jäkla absurt det var att försöka älska någon som man egentligen inte passar ihop alls med.
Mina skäl till att älska min man är många. Men framför allt beror det på hur han är mot mig. Han behandlar mig med kärleksfull respekt. Han talar om för mig, fullt och öppet hur han känner och han bevarar vår kärlek. Vi har också väldigt lätt att prata med varandra och jag har inga som helst begränsningar i hans närvaro. Jag är mig själv helt och fullt.Och framför allt behöver jag aldrig fundera på vad vi har. Utan att ta varandra för givet, så vet vi om hur stark vår kärlek är utan att behöva ifrågasätta saker och känslor. Och när man slutar ställa frågorna, då har man svaren.. 
Läser din blogg varje dag söt. Älskar dina tankegångar och håller med. Bristen på kommentarer ser jag som att andra håller med dig också. Eller så är det typiskt svensk likgiltighet att inte begrunda saker å ting för mycket. Som min vän sade en gång: “David, du tänker för mycket”. Sluta aldrig tänka och skriva min kärlek