Simply NOT another blond girl…

Under en kort promenad till skolan, träffade jag på två personer jag sett förut, men inte känner och deras lite försiktiga “hej!”, fick mig att fundera. Varför är svensken så trist… Man säger hej, för att man måste, inte för att man så hjärtligt vill. Det är inte ett “hej” följt av en trevlig, men kort konversation.. utan bara ett snabbt uttryck när man passerar varann någonstans där man inte kommer undan. Det verkar inte ha något med att göra att man vill lära känna varann, för samma fenomen utspelar sig ofta i hissar. Det är som om man kliver in i en hiss där någon står, så är det oartigt att inte säga “hej!”… Varför?! Jag känner inte människan, den personen ger inga tecken på att vilja umgås med mig och jag kan fortsätta mitt liv utan inblandning av främlingar. Men vad är det som gör det där hej:et så viktigt?! Varför anses man vara oartig och otrevlig om man inte säger något…? Jag tillhör givetvis, som alla andra, den där procenten som törs prata med en person jag inte känner, men jag har ändå svårt att förstå själva konceptet. Jag mötte en kvinna som tog tvätt-tid av mig, vid tåget och hon sa hej.. sen mötte jag en kvinna i källaren och hon sa hej.. Men ingen av dom stannade till för att fortsätta prata. Visst, de kanske hade bråttom (som alla stressade svenskar skyller på när dom inte vill göra något), men ändå… Varför säga hej till en person man inte känner, om man inte tänker lära känna den? Vad i vår uppfostran, talar om för oss att det är oartigt att säga hej? Självklart ska man ju svara om någon säger något, annars är man ju ganska ouppfostrad, men vad får oss att säga hej från början…?!

Djupa tankar på en torsdagsmorgon…

Har försökt avvänja lilltuss från natt-snuttning.. med varierat resultat. Hon har vaknat och skrikit sig hes.. Enligt vår barnmorska, vill barn vakna som dom somnar.. så hon rekommenderade mig att dra bort bröstet precis innan hon somnar på kvällen.. Och det funkade ok.. Men när vi flyttar, blir det nya sovrutiner med pappa i spetsen. Det blir bra det..

Är så trött att jag känner ryggraden igenom kläderna.. Och på utvecklingssamtalet med dottern, tror jag att jag var lätt frånvarande.. Tur jag fick papper med mig hem som jag kan läsa när kroppen vaknat..

Jag är för tillfället inne i en country-romance period. Allt ska vara blommigt och romantiskt. Kanske för att världen utanför är grå och trist, men hursom haver.. så har jag som vanligt liten budget men många idéer.. Så ja, med hjälp av lite enkla medel har jag förnyat möbler och diverse småsaker för att uppnå just den känslan jag söker..

Enkla dörrknoppar från Indiska, till garderoben i sovrummet.., har fått en guldkant på tillvaron..

Vita trista kaffe-burkar, har med hjälp av dotterns bokmärken, fått nytt utseende..

Dotterns nya stora-flick-rum, ska få en ballare inredning och med hjälp av en gammal träspegel från IKEA, lite vinylplast och tålamod, så blev det en cool spegel..

Även denna trista byrå från IKEA, har fått en guldkant med hjälp av lite lackfärg, nya beslag och en guldbård..

Den vita, fläckliga soffan, fick ett nytt lite murrigare utseende.. Ska få till nya kuddar snart så är det hela komplett..

Spegeln är inte egen-tillverkad.. men väl skänkt av storasyster för ett romantiskt uttryck..

Ett syskrin och ett litet sidobord, fick lite lackfärg och guldbård för att verka som sängbord..

En liten pig-smyg fick sig en liten guldkant och målad guldknopp..

Den gigantiska byrån min mamma stod i timmar för att luta av (ta bort färg), har jag målat antikvit och lagat för att komplettera känslan..

Idéerna fortsätter löpa i takt med tiden och varje kväll när jag ska till att sova, kommer dom smygande. Det är oftast min begränsade budget som hindrar dom stora tankarna, men jag brukar få till det ändå i slutänden..

“Nä, jag kan inte, vill inte.. för jag är så ledsen för att min pappa har dött!” Så kunde det låta i mitt huvud, när jag återigen, använde det som ursäkt för att slippa undan vissa måsten i livet. Och när min mamma dog, 5 år senare, så var den cirkeln sluten. Det fanns inte längre något utrymme för logiskt tänkande och jag kände det som om jag kunde använda det till vad som helst. Jag utnyttjade det till fullo och jag skämdes inte ens för det. Jag tyckte det var helt ok att använda som skyll på diverse saker. Sen tuffade livet på… relationer byttes ut och jag hamnade i en relation som var allt annat än bra för mig.. Och när den fick ett abrubt men inte helt oväntat slut, så brast dammen. Det var som om jag hade fyllt livets damm till bredden och den situationen drog ur pluggen och när trycket blev för starkt, brast hela dammen. Jag sörjde plötsligt hela livet. Fast det insåg jag mycket senare. Först var jag övertygad om jag sörjde mannen som lämnat mig. Jag var så övertygad om det att resan till en återförening, slutade med att jag tog på mig hela skulden för allt som gått fel i vår relation. Allt var mitt fel och det var mig det var fel på och jag skulle ändra på mig.. Nu inser jag att oavsett vems fel något var, så handlade det om alla sorger jag placerat i min lilla inre gömma och som hade behövt bearbeta sedan länge.

När vi återförenats, gick det inte lång tid innan jag insåg att han var densamma och jag inte ville ha honom eller det livet.. Inte alls.. jag hade bara använt den relationen och honom som sköld för allt jag burit på och som jag inte vågade släppa fram. Men idag, är jag överlycklig över att allt kom fram till slut. Alla känslor, alla händelser.. Jag är en reformerad människa. Och jag behövde gå igenom det där för att hitta dit jag är nu. Men jag insåg också att jag inte skulle nöja mig med det näst bästa. Jag behövde inte bara vara ljummet nöjd med livet. Och framförallt, det handlade inte om män, relationer eller kärlek. Det handlade om mig. Ett förhållande handlar inte om att man skall göras komplett eller att livet handlar om enbart det. Det är samhällets normer som har bestämt det.. men i grunden är det en själv som avgör det.

Jag har själv varit en sån som använder gammalt groll som beskyllning för att slippa undan. Men man måste inse att ens vänner tröttnar på en. Man kan inte använda hjärte-sorg som ursäkt för att slippa undan saker och ting. Och man måste sluta älta och tjata om det. Det löser sig inte för att man upprepar sig.. Och som jag själv agerade då, skäms jag för nu.. jag var som en trasig LP-skiva som bara körde samma spår om och om igen.. Och mina vänner tröttnade på mig. De sa aldrig något, men idag kan jag urskilja deras ansikten och förstå att jag tröttade ut dom rejält. Jag är dock glad att dom stannade kvar och höll ut. Men hade jag inte tagit mig ur det där tradiga spåret, så kanske dom hade försvunnit en efter en. Jag slutade vara egoistisk i min känsla och lärde mig lyssna på andra..

Någonstans förstod jag att universum inte alls kretsade kring mig och mina problem, utan det fanns miljoner andra människor som gick igenom olika tragedier som säkert var värre än mina. Och jag hade inte ensamrätt på att var ledsen eller bli sårad, lämnad och lurad.. Jag var bara en i mängden. Och när jag insåg att jag måste lyssna på råden andra gav mig istället för att leta efter de som sa saker som bara kändes bra, ja.. då öppnade sig en annan värld och en sanning som inte var helt rosenröd… Men faan så mycket bättre än den fantasivärld jag skapat där allt var totalt fritt från negativa händelser. Det handlade om att göra det negativa till något kreativt och produktivt.. inte låta det dra ner mig..

Jag satt länge på bussen och funderade på om han dolde något under mössan.. eller om den såg ut så. Tuppkam?! Uppblåst gummihandske?! Morgonfrallor?! En ruter?! Lunchlådan?! Eller kanske det var en märklig utväxt på hans huvud?! Eller kanske bara en bad-hairday?!….

Ja, ibland kan man bli förbryllad..

Fjärde dagen och jag har fortfarande ingen smak och ingen lukt. Min dotter säger att jag har det bra som slipper lukten från soprummet och bajsblöjorna.. Men faktum är att jag saknar att inte känna något alls. Jag känner mig inte direkt sjuk, lite trött och hängig, men inte jättesjuk. Jag nyser, är förkyld och hostar lite lätt.. Men inget så allvarligt så att jag måste förlora smak- och doftsinnen.. Det är oerhört frustrerande då jag faktiskt vill njuta av morgon-latten och den goda middagen och inte bara se den. Men så tänker jag på de människor som lider av detta fenomen jämt och ständigt.. Och då ska jag väl sluta klaga, för jag får banne mig hoppas att det kommer tillbaka snart.

Jag har varit utan dator ett par dagar. Den förra datorn, hyrde jag genom arbetsförmedlingen när jag jobbade där.. för två år sen. hehe.. Och med andra ord har jag inte betalat något för den. Men den var riktigt usel ändå, en skitdator som bara hängde sig. Nu har vi fått en rejäl.. och ja, vi har tur.. Vi har fått en.. till och med två. Så nu ska man väl kunna skriva utan att allt hänger sig hela tiden..

Igår kväll låg jag och flippade mellan kanalerna i sovrummet och fastnade för serien Big Love. För de som inte sett den, handlar det om en man med tre fruar. Dom är mormoner och praktiserar månggifte trots att deras egen skrift går emot det.. Jag började allvarligt fundera kring månggifte och vad som egentligen föranleder en sån skändning mot kärleken. Ja, kärleken är bred och man kan älska många människor.. Men att i sanningen ÄLSKA någon anser jag bara vara hänvisat till en person. Jag förstår inte vad man vill försöka fylla ut för tomrum med fler än en maka/make. I islam, är det strängt förbjudet för kvinnor att ha flera makar, men för män är det ok med flera fruar (det kanske vittnar om svaga män som måste ha vägledning av fler än en…???). Det bevisar alltså att det inte har med kärlek att göra, då kvinnor också känner känslor, utan är mer en maktposition i världen huruvida man har fler än en fru. Mormoner har förbjudit månggifte sen 1920 och visar därmed att det inte är moraliskt grundat att ha fler än en fru. När jag ser Big love, både fascineras och förbryllas jag.. Jag försöker nå känslan av behovet som männen har av att ha fler än en kärlek. För mig ser det inte ut att vara annat än maktbegär och möjlighet att få ligga med fler än en utan att anklagas för otrohet. I serien har han dessutom fruar i olika åldrar och jag får en känsla av att han tröttnat på nummer ett (den äldsta) och har mer sexuell laddning med den yngsta..

Jag har haft så många kärlekar i mitt liv att jag nu i vuxen ålder kan avgöra vad som var äkta och inte. Jag har varit kär, förälskad, beundrat, avgudat.. Men aldrig älskat en man som jag gör nu. Jag levde under många år, kär i kärleken. Själva känslan av kärlek uppfyllde mig och jag njöt av det kemiska ruset man får av ett sms, telefonsamtal eller en fysisk kontakt. Jag valde dock män utifrån vad mitt trasiga, övergivna psyke klarade av. Jag valde män jag trodde jag kunde kontrollera. Män som faktiskt var svagare än mig och som hade egna problem att lösa innan man tar ansvaret i en relation. För man får inte glömma att det är ett oerhört ansvar att vara med någon. Det handlar inte bara om att vara gullig och puttinuttig.. Man måste ta ansvar för känslorna man skapar hos en annan människa och undvika att såra någon. Men kärlek är inte något man bara skaffar, det är en gåva. Det är något som uppstår när man träffar en människa som får alla bitar i livet att falla på plats. Inte som ersättning för en förlorad kärlek eller för att tiden är knapp. Eller för att samhället och normen säger att du inte skall leva ensam, för det gör dig till “onormal”. Det är ett eget beslut, men det är också det viktigaste du tar. För det handlar inte om måsten och krav. Det handlar om att finna lugnet. Man ska inte vara med någon som bara ger en oro och sorg, bara för att ha någon.

Sen ligger mycket av känslorna hos en själv. Man kan aldrig belasta någon annan för att man går runt och misstänker saker eller mår dåligt för att den personen inte gör som man tänker. Man skapar ofta en egen föreställning om hur allt ska vara. Baserat på sago-slut och om livet inte uppfyller de kraven så blir man orolig och undrar vad som är fel. Man är alltid två och det är delat ansvar..

Det vart en liten omväg från grundämnet om månggifte… jag vet.. men tankarna återgår alltid till det viktigaste i livet, kärleken och hur viktig den är. Jag blir ledsen när jag ser människor som inte vårdar sin kärlek, när en egoism går före allt annat och man bara tänker på sig själv. En sån människa är inte redo för kärlek. Man måste vara totalt öppen och orädd. Man måste satsa och inte tvinga sig på någon. Märker man motstånd från någon, ja.. då tycker jag man ska backa och se sig själv i spegeln. Om man finner sig ständigt i samma situation, ja då skulle jag vara så brutal och säga att det ligger hos en själv. Man väljer ju sina egna situationer och sitt eget liv. Jag har hört många, främst kvinnor, säg att dom inte kan förstå varför just dom ska träffa de värsta rötäggen och idioterna till karlar. Till dessa kvinnor (och män för all del) vill jag bara säga att det är ditt eget fel. För man dras ofta till det man känner igen. Oavsett hur fel det är för en, så är det bekant och att ta steget till det helt okända (alltså någon som är den raka motsatsen), är väldigt obehagligt och framförallt stort..

Själv valde jag en man som var precis tvärtemot allt jag trodde jag ville ha. Men det visade sig att jag valde precis rätt istället. Jag valde en person som satt som den sista pusselbiten i livspusslet. När vi sågs, bestämde jag mig för att inte låta hans fina yttre bestämma (vilket ofta distraherar kärleken rejält “han/hon var så snygg, sexig, läcker..” osv och man glömmer liksom det viktiga-VEM det är bakom ytan), utan jag ville känna personen bakom de vackra gröna ögonen. Och där var han.. Den där människan som fick mig att le, fundera och älska stort. Vi får ju aldrig glömma att våra olika könsroller i samhället gör oss till olika typer. Och samma sak gäller med grunden vi kommer ifrån…

Jag gick igenom min mobil och hittade lite roliga bilder…

Här är jag om Miss M ute på vinter-promenad. Lilltuss sov och vi fick tillfälle att ta igen en jäkla massa skvaller..

Observera hållplats-skylten som hänger på en sladd.. Den här chauffören var i särklass en rallyförare utan dess like.. Var riktigt rädd för mitt och lilltussets liv..

Vad i H-TE?! Love doesn’t need handles?! Give me a break… Såna här reklam-skyltar får mig att gå i taket. Vad faan har kärlek med manisk träning att göra? Har man tid att vara på gymet för att se ut så där, så kan jag garantera att man inte har mycket mer till liv.. och definitivt inget annat än ytlig kärlek.. Humpff!!!

Maken står vid ett vägskäl (någonstans i Nevada-öknen)..

Det här är äkta konst…

Årets första, värmande sol förtjänar ett foto-moment.. Jag stod still i flera minuter och bara njöt..

Det här vaknade jag och fann i badrummet för någon dag sen.. Det här är kärlek..

Dagens humör: Deppigt, ledsamt, trött och huvudvärk..
Dagens borde: Packa flyttlådor
Dagens frisyr: Nyvaket rufs (fortfarande efter halva dagen, ja..)
Dagens klädsel: Bruna tights (lifesaver), tunika, kofta och raggsockor (foxy)
Dagens planer: Packa flyttlådor.. typ
Dagens vill ha: Ett jobb till maken.
Dagens längtan: Flytt med nystart.
Dagens beroende: Kokosbollar (utan kokos)
Dagens tråkigaste: Att lokaltrafiken hindrade maken från att komma i tid till intervjun.
Dagens person: Jag själv, om jag lyckas packa några lådor..
Dagens irritation: Snökaoset som är som en överraskning varje år för Sveriges befolkning…
Dagens kommentar: Skynda dig nu!!
Dagens låt: Ingen - tystnad idag tack.
Dagens vän: Har än så länge inte pratat med någon..
Dagens onyttiga: Chokladboll
Dagens dryck: Coca-cola (tröst-dryck)
Dagens middag: Samma som lunch antagligen, persiljetorsk och potatis.
Dagens bästa: Barnen.
Dagens sämsta: Livets små motgångar.
Dagens babe: Min man såklart

Bloggen har varit oåtkomlig.. Är inte det typiskt när man har en jävla massa upplägg att skriva ner…Så här kommer lite korta tankar för tillfället..

Dagens huvudskak, går tjejen på Hot Wok/Rooster, som mimade “f*ck you!”, bakom ryggen till den manliga matgästen som påpekade att det var stökigt vid bestick och glas-bordet…

Har just bakat drömmar till morgondagens gäster.. Första gången i mitt liv. Älskar drömmar.. (mums). Men besitter tydligen inte den talang som krävs.. för ut ur ugnen kom en plåt mardrömmar..

Är gravt trött på snön.. Ja, den är vacker.. men inte från oktober till mars. Det är lika med ny istid. Det är ett jäkelskap att med all kraft, försöka putta en tung vagn framför sig i snömodd och isvallar.. Det är inte uppskattat. Jag är less och vill faktiskt ha vår. Har aldrig längtat så efter betong som jag gör just nu..

Flyttdax första april. Inspirationen flödar och jag drömmer om inredning.. Har dock hittat min nisch och tänker göra mitt yttersta för att fullfölja på lågbudget..

Dagens jippiii, går till maken som idag fick sin första intervju (av 1000tals sökta jobb), Jippiiii!! Håll tummar och tår… Tisdag ska han dit och jag hoppas han charmar dom. Det ligger lite avlägset.. Men vad gör det om kosing kommer in i familjen. Det tär på oss att bara ha en inkomst. Vi har inte råd med det. Och ja, vilket jobb som helst är ju bra just nu. Man kan ju alltid söka sig vidare medan man jobbar.

That’s all folks!

Jag har en liten svaghet och det är att alltid läsa igenom kontaktannonserna. Tanken att kontakta någon har aldrig slagit mig, utan det är mer ett söndagsnöje. Jag dömer det inte, då jag själv träffade min man genom Mötesplatsen. Och av tusentals personer, de flesta kåta, redan upptagna dårar, var den person jag inte alls trodde, den absolut perfekta för mig.. Jag var fram tills dess, väldigt skeptiskt mot nät-dejting.. Och har väl än idag mina tvivel.. För det var många tokstollar som kontaktade mig. Desperata, sexuellt frustrerade män som sökte tillfälliga kontakter… Men trots det, var jag och min man på samma plats, vid samma tid. Och trots att han från början inte var mitt självklara val (vilket ingen var), så växte det jag trodde var ointresse från honom, till en fantastisk resa och ett äktenskap som är baserat på inget annat än kärlek. Så ja måste väl (lätt motvilligt ;)) tacka just Mötesplatsen för den upplevelsen..

Men hur som haver, jag läste lokaltidningen och som vanligt dök kontaktannonserna upp och jag var bara tvungen att läsa. Ibland gör man riktiga fynd som bara inte kan lämna smilbanden ifred..

Det var väl generellt inget märkligt med ovan, lätt ytliga annons.. Killen är specifik och vet vad han söker.. Men det som gjorde denna annons lite annorlunda var en lätt desperat framtoning i form av…

8 desperata snarlika annonser som fick mig att reagera. Och han har varit så snilrik, att han har använt samma “viktiga” sökord, men ändå vridit till det. Men ett tränat öga, kunde lätt urskilja att det var från en och samma person. Jag vet inte om det är charmigt, eller otäckt.. Luktar lite desperat över det hela.

Sen finns de ju dom som inte hymlar.. Men det som slår mig i denna annons är att en utländsk kvinna, söker just en SVENSK, rik man.. varför inte bara en RIK man?! Är man rädd för religiösa komplikationer eller vad?! Det är sannerligen ett nöje att läsa dessa och jag tar det med en nypa salt.. Men många letar seriöst efter en person att vara med.. Skulle tro att det är mer tillfälliga, sexuella förbindelser som gäller än den gamla hederliga happily ever after-genren.

På lördag fyller min lilla söta unge 8 år. Det är inte klokt vad tiden går fort och vilken utveckling hon genomgått på bara 7 månader, sen lilltusset kom. Helt otroligt. Har bestämt mig för att inte ha kalas hemma denna gång. Nästa år är det annat, då bor vi större.. Men just nu kändes det off.. Så vi har bokat Barnens Djungel där ungarna får hela kalaset tillfredställt och dessutom får dom leka av sig för en hel helg..  Dessutom slipper jag fixa innan och städa efteråt, vilket är en blessing. Att ha kalas för småungar är mer psykiskt och fysiskt påfrestande än ett maraton..

Nästa helg, tar vi en sammankomst med familjen där hon får lite extra omsorg och princesstårta.. Hennes favorit.

Men jag försöker för tillfället förstå att det har gått 8 år sen hon föddes 05:56 på morgonen. Det har hänt så mycket under hennes korta livstid. 3 separationer (varav två med samma person vid olika tillfällen), giftemål, småsyskon, flytt varannan vecka mellan mamma och pappa. Hon är så fin och stark som orkar med oss. Och att få barn, är verkligen inte något man skaffar.. Det är en gåva utan dess like.

Någonting fick mig just att fundera över tidigare relationer och dess enigma. Jag funderar över vissa val jag gjort och val andra gör.. Jag undrar varför man väljer att ersätta en dålig människa, med en ny?

För att kunna älska en annan människa, måste man älska sig själv och ha hjärtat öppet för allt. Även att bli sårad. Man måste ha funnit sig själv för att finna den rätta..

Men jag undrar varför man fortsätter välja samma destruktiva typ av person när man med erfarenhet borde vara medveten om tidigare misstag…? Är det så att man väljer det man är bekant med, det man känner till.. snarare än att välja raka motsatsen och förstå att man måste bryta ett mönster? Ja, jag tror det.. För val av partner, speglar den du själv är. Fortsätter man välja samma typ om och om igen, trots otäcka erfarenheter, så kan man inte sitta ner och säga saker som jag träffar alltid fel typ av person..  eller alla män/kvinnor är svin.. Jag träffar alltid människor som gör mig illa.. osv. Det är och förblir DITT och ingen annans val. Och träffar du en sån människa och väljer att stanna kvar och “försöka”, så är valet helt och hållet ditt.. Och jag tror man är medveten redan från början om vilken typ av man/kvinna det är. Men man väljer alltid att se det positiva, när det i själva verket är som viktigast att se verkligheten i vitögat och rannsaka sanningen.

Jag är också övertygad om att ditt val av partner är inpräntat från din barndom. Oavsett bra eller dålig, men i synnerhet dålig, så ersätter man gärna en alkoholiserad pappa med en alkis till pojkvän. Eller en missbrukande mamma, med en knarkande, förvirrad flickvän… Det ligger i oss att välja det bekanta. Det är en säkerhetsåtgärd. När vi i själva verket borde välja precis tvärtom och lämna det där destruktiva bakom oss.

Visst, människor förtjänar en andra chans.. bla bla bla.. Men faktum är att livet är för kort för att slösa på fel val. När man märker att det inte funkar ska man omedelbart gå vidare (det gäller vänner  och andra människor i ditt liv också). Inte hänga kvar vid hoppet om att löften ska infrias eller att det ska bli bättre. Vi som varit där tidigare, vet alla att det är rent skitsnack. Livet förändras, inte människor… Man har en grund och den håller man fast vid. Man kanske själv ska inse att man inte är guds bästa barn. Och man får inte vara desperat efter det man tror är normens lagar. Varför söka en kärlek man inte kan vårda?

Vet också att löften är det svåraste som finns att infria. Jag själv, fullkomligt avskyr känslan av besvikelse när man blivit lovad något och sen snällt får gå undan utan resultat. Det smärtar och det sätter spår i hela själen. Men jag väljer också själv att vara den som litar blint på löftet. Jag är den som faktiskt har de höga förväntningarna.

Man kan inte sätta sig ner och förvänta sig att andra ska agera som du önskar. Människor följer sina känslor, inte lagar och regler när det gäller relationer (både vänner och i kärlek). Som en rökare som tar sin “sista” cigg på kvällen bara för att sen vakna dagen efter med tok-abstinens och skynda sig för att hitta nikotinet som lugnar kroppen. Eller en nykter alkoholist som ersätter sprit-drycken med tids-fascism. Eller en person som desperat söker kärleken och väljer vad som helst bara för att få stilla sitt behov av uppmärksamhet, om än tillfällig och kanske destruktiv.

Jag har en fantastisk vän. En kvinna som om och om igen tycks hamna i fel sällskap. Och fram till nyligen, så har hon nog mer eller mindre, anklagat männen i sitt liv.. Men efter många, långa samtal.. Så har hon insett att det är hon själv som valt de männen. Och att hon från första stund har varit medveten om (men förträngt) männens destruktiva beteende. En eloge till henne, för hon har rannsakat sig själv och sett sin egen “skuld” i sina val. Men det ursäktar givetvis inte den senaste mannens usla beteende, det får stå för honom.. Men hon har nog lärt sig att välja män med omsorg.. Fast hon erkänner tyst att hon fortsätter falla för den där rakade, tatuerade busen i tron om att någon av dom inte ska vara destruktiv men näsan i flaskan.

Nä, välj kärlek med omsorg. Välj såsom du väljer ditt favoritplagg, det ska vara bekvämt och inte skava.. Då funkar inte ens uttrycket vill du vara fin, får du lida pin..

Har just avslutat en konversation per e-post med uthyrningsansvarig för värden till min lägenhet. Det är som sagt ett intern-byte och jag har samma värd nu och sen. Men en sak slår mig och det är just tonfall.. Till och med i något så anonymt som e-post så kan man ana tonfall hos människor. Jag är dock skitless på att mötas av surproppar som inte ens mjukas upp av glada tillrop i form av positiva gensvar. Det är nästan så man känner att man ger upp när man inte når resultat. Visst, de måste ofta vara formella och opersonliga.. Men varför?! Klart man ska vara professionell och inte ställa privata frågor.. men jag är bara så trött på människor som verkar ha det så attans svårt och hela tiden tror att dom har det värst av alla. Jag ser det även på mitt kontor där jag jobbar.. Hur kunder/klienter som ringer bemöts med syrligheter som om skulle kunna veta att handläggare har för mycket att göra.. Det är så otrevligt.. samma sak om man möts av någon surpuppa i en kassa eller på något kontor. Jag fullkomligt förfäras när jag hör hur otrevliga en del är. Och det värsta är att det verkar vara deras jargong, inte bara en tillfälligt dålig dag… Jag undrar hur livet ser ut för dessa butterkvistar som tydligen inte alls sitter på rätt yrke och kanske borde sitta i en liten strandhydda och måla tavlor av sjögräs-penslar istället. Jag bemöts alltid av orden att jag är så glad och positiv och sprudlar.. Men det är så jag är.. jag låter inte livets tyngder ligga till last för min glädje. Jag ser för det mesta möjligheter, inte bara problem.. Visst kan även jag bli as-deppig när det känns som om allt bara hänger upp sig.. Men jag skulle inte ta med mig det och besvara “oskyldiga” med sura kommentarer eller bitterhet för det. Men mitt knep är att ta tag i saker så jag kan lägga det bakom mig. Tycker inte om att agera plog och bara skjuta saker framför mig och valla upp det. Jag vill ha klar sikt framför mig och inte en massa hinder.

Men det känns ibland som om människor låter livet komma för nära med sina sorger och problem och man har liksom inte förmågan att stänga av när man är på jobbet eller offentligt. Med det sagt så ska man inte dölja något eller låtsas som det regnar jämt.. Men jag tycker man skiljer på vem som förtjänar att ta del av syrligheter och inte. Som mail-kontakten med värden.. Jag blev besvarad med trötta syrligheter på ett väldigt formellt sätt.. Men jag besvarade ändå med glada tillrop och en och annan privat tanke. Jag släppte henne inpå mitt liv, men hon nappade inte utan hon fortsatte vara trött översittare.. Och då har hon ändå varit på semester under en vecka..

Nåja, vet med erfarenhet att karman kommer tillbaka och biter dig rejält i röven om du överkonsumerar dålig energi.. Så jag är inte orolig. Det finns värre saker..

Som fel-stylade, analfixerade män i uniform som envisas med att få fram en renrasig sort av nya ko-slickade döskallar som åter och återigen, bevisar sin noll-intelligens.

Nu börjar det sjunka in att vi ska flytta.. Jag har spenderat helgen med att rensa ur min klädkammare/sophög/garderob.. Och så mycket saker som fanns där,  skrämmer skiter ur mig. Jag har hittills slängt 10 säckar med skräp, trasiga tyger, kläder med hål i och diverse smått och gott jag hittade i utrymmet. Det som skrämmer mig, är att jag knappt har börjat och jag har ett källarförråd som är belamrat från golv till tak med ja, skräp, skräp och faktiskt skräp.. Vad jag vet med mig, så har jag ett par säckar med skor, ett par säckar med tyger, ett par säckar med kläder och ja, diverse annat smått och gott. Det är inte klokt vad mycket man samlar på sig genom åren.. Och att flytta är något som verkligen ger mig eld i baken. Jag ska minimera mina materialistiska tillgångar och slänga även sånt som tidigare har skavt att slänga. Ni vet, den där tröjan som man tror man kanske blir smal nog att komma i någon gång framöver.. Eller de där skorna som jag en dag kommer låta bli att få skavsår av, sådär magiskt… Eller dukarna med hål i, som jag sparar av ren sentimentalitet av vilken anledning som helst.. Eller de där fyrtio-elva handdukarna med färgfläckar som jag har sparat i säkert 10 år om inte mer.. Ja.. listan kan göras oändlig.. Nu fattas bara flyttkartonger som jag kan fylla med det jag faktiskt ska ha kvar.. Vilket är mer än nog…

I fredags blev jag bjuden på den sedvanliga tjej-middagen av moster-söt. Vi hade ett trevligt bord på restaurang Grill och det var vårt 10-års jubileum. Maten var sagolik.. Jag åt träkolsgrillad oxrygg ”Café de Paris” med tomat och färska bönor och vedugnsgrillad choklad “Texas Muffin” med hallon och yoghurtglass (rinnande choklad i en chokladmuffin, vad kan gå fel?!).. Jag säger bara mmmmums!!

Häromdagen sa min man något klokt.. Varför händer alla negativa/jobbiga saker på en gång? Ja, det fick mig att fundera.. Precis så har det alltid sett ut i mitt liv. Saker och ting är lugna och sen successivt märker man att små saker börjar hända och för att sen eskalera till något stort och krångligt.. Men sen smäller det och man vet att nu kan det bara gå uppför. Livet är onekligen som en berg-och dalbana utöver det vanliga.. Den senaste tiden har det hänt saker som börjar bra, sen hamnar i något typ av mellan-lager av tyngd för att sen kännas omöjligt och så plötsligt, har saker löst sig. Som en röd, snurrig tråd full av knutar som plötsligt, magiskt löses upp och blir samma raka linje man hade från början. Det verkar som om vår karma är med oss. Men jag undrar om alla nedgångar är menat som någon typ av livsläxa.. det gör mig trött och energilös. Även om den ena jobbiga saken avlöses av något positivt till slut, så känns vägen dit onödigt krånglig och smärtsam.. När det kunde ha varit enkelt från början. Men det är tydligt att det som sker i mitt liv, måste synkas med andra och hela tiden komma på rätt väg. Jag förstår inte mitt eget liv ibland.. Varför är det alltid så?! Varför är det inte bara enkelt..?! Åtminstone ibland.. jag begär inte för mycket tycker jag.. Men saker och ting verkar gå hand i hand och visst, det löser sig.. Men när man till en början inte ser lösningen.. Så är det oerhört lätt att tappa förståndet. Jag har varit på gränsen till nervsammanbrott länge nu. Men när det känns hopplöst, så dyker en möjlighet upp från ingenstans och det löser sig. Det är därför jag funderar på om resten av mitt liv ska se ut så här och om det är något jag gör som framkallar dessa “val”…?! Hela tiden, hamnar jag i lågvatten för att sen plötsligt finna mig på torra land med torra kläder och magen full med mat. Men oavsett vad det är som gör det, så är jag less på det.. Jag vill för en gångs skull i mitt snart 36-åriga liv att saker ska gå smidigt. Att jag ska pengar på kontot, att man inte ska behöva bekymra sig över räkningar och att dottern ska kunna gå på cirkus-skola, utan att det ska smärtar i plånboken och man måste fundera hur resten av månaden ska se ut… Jag kräver inte så mycket förutom enkelhet.. men ja, det tycks vara så att inget är enkelt. Och framför allt så ska man tydligen inte få vara nöjd jämt..

Glada nyheter är dock, JA vi fick lägenheten. Så i vår/sommar blir det grilla på uteplatsen.. Och barnen kan plaska i den uppblåsbara lilla poolen på gräsmattan utanför.. givetvis medan jag bakar bullar och njuter av musik.

(obs, bilden visar inte vår uteplats och barnens plaskpool är något mindre, men inte mycket.. )

Men problem nummer ett kom direkt.. Det blir dubbla hyror.. Och efter att ha mått dåligt över det en hel dag.. Fick jag ett mail av en gammal kompis som sett på facebook att jag hade bekymmer med dubbla hyror och berättade att dom inte har någonstans att bo medan deras hus byggs klart och gärna hyr vår en månad (som då är mellantiden). Vilket genast löste det problemet. Men sen har man ju andra saker. Som att min man är arbetslös det gör ju faktiskt saker lite bekymmersamma.

Så söker du en fantastiskt härlig man i sina bästa år till egentligen vad som helst som ger en inkomst i stockholmstrakten, säg för fasen till.. För jag har en kanon-jobbare till make som bara väntar på att få ta del av arbetslivet. Fd brevbärare, personlig assistent, data-nörd, flyttkarl, städare, diskare, bil-rekond (utan körkort hehe), byggjobb (modell enklare typ riva fasader och liknande), fritidsledare, barnskötare, kassa-jobb på närbutiken, lagerarbete.. ja, vad som helst som inte kräver fyra års yrkesutbildning. Även tillfälliga jobb på några månader är av intresse.

Så håll utkik!!!

=)

..Näst efter mina barn, min man och min familj så håller jag en annan vän kär. Denna lille krabat, förtjänar en ros och är alltid lika pålitlig, lojal och närvarande. Detta lille busfrö, vaktar bredvid min säng när jag sover, lurpassar på tjuvar i min ficka och fuktar troget mina läppar när dom suktar efter det. Den lilla rackaren har tyst följt mig genom åren så länge jag kan minnas. Alltid varit där som en livsräddare i kyliga klimat. När min far introducerade denna lilla krumelur för mig på 80-talet, trodde han nog aldrig att vi skulle bli så goda vänner.. Ibland busar pysen till och gömmer sig,  men min vana trogen att leta tittut, så hittar jag alltid den lilla sötsaken…

Vem är han, denna lilla söta, rara underbara totalt beroendeframkallande typ?

Mitt lypsyl såklart… =)

I torsdagskväll, chattade jag lite med min svägerska om framtid och annat. Vi började skoja om min herrgård och hur jag när jag blir rik, ska ha städhjälp… Och så kom vi osökt in på bostad. Hon sa att det kommer säkert snart ett tillfälle för oss  att få kanske ett radhus eller liknande och jag pratade om att ekonomin inte direkt tillåter några husköp.. Ens radhus. Vi får nog snällt stanna kvar i betong-gettot där vi bor. Både jag och maken är ju mäkta less området, men har inte lagt någon större energi på att flytta då den äldsta dottern går här i skolan och det känns för avigt att flytta mot stan där han är uppväxt.

Hur som.. på fredagen så ögnade jag igenom mailen som vanligt och fann till min förvåning ett mail från vår husvärd att jag fått ett lägenhetserbjudande. Och det visade sig vara en marklägenhet med stor gräsmatta utanför och den ligger i ett bättre område av vår kommun, lite dyrare, men totalt värt det. Och till råga på allt hade jag nummer ett i kön. =) Ibland, har man tur också.. Jag ringde direkt till mannen som stod som kontaktperson och fick komma redan i går, lördag på en titt. Dom hade flyttat till ett hus i närheten, så dom hade nästan flyttat ut. Jag kände direkt hur pulsen steg när jag kom dit. HÄR vill jag bo-känslan höll i sig långt in på eftermiddagen faktiskt. Min make vill också byta miljö och detta kändes nog som ett trevligare alternativ än de vi tidigare sett. Min dotter, ja.. där visste jag direkt att det skulle bli motstånd.. Men det gäller att lägga upp det hela positivt.. Och dessutom är det gångavstånd till hennes pappa där hon bor varannan vecka. Det är för bra för att vara sant. Och idag tog jag med dottern dit på en titt för att hon skulle få känna efter. Bara uteplatsen är värd hela besväret. Än har jag inte skrivit kontrakt, men var snabb att trycka på JA-knappen för ja-för-i-helvete. Vi ÄR ju trots allt nummer ett i kön.. Och så tillvida dom inte har ändrat systemet, så flyttar vi in där första april och jag garanterar ett grillpartaj på min födelsedag.. =)

Precis som alla andra dagar, omgärdas man av egotrippade individer som inte bryr sig det minsta om sina medmänniskor.. Eller är det helt enkelt så att vi är så avtrubbade och instängda i skygglapparna att vi tror vi är ensamma på den här jorden? Jag vägrar tro att människan drivs av ondska och illvilja.. Jag hoppas bara det är avtrubbning från dagens samhälle.. Vi som är så rika och lyckliga (är arbetslösa, lever på bidrag, kredikort och vägrar inse att det är en sorts fattidom vi lever här.. men man jämför med Afrikas fattigdom och vägrar inse faktum)..

Kvinnan på bilden lyfte blicken när jag tråcklade mig på bussen och vägrade flytta sig en centimeter med sin dramaten och kassar..

Några stationer bort, klev en herre med rullator på och då frågade hon suckandes om hon skulle flytta på sig.. Jag och den äldre herren (som var jättetrevlig och visade sig vara 75, men såg ut som 65) började prata om hur svårt det är att få hjälp av andra människor.. Och när jag skulle kliva av så hade vi pratat en stund och jag sa att jag klarar mig ganska bra.. Då suckade den sura kärringen som satt med sin pomperipossa-näsa i tidningen och sa lite surt: Jag KAN faktiskt hjälpa dig av…! Motvilligt och inte alls hjärtligt.. Utan hon ville bara bekräfta att hon hört oss och inte tänkte hamna i det facket. Jag sa tack, men nej tack.. Det går faktiskt bra att klara sig själv.. Jag föredrar hjälp från människor som menar det, inte de som känner sig tvingade.

Igår hade jag en efterlängtat konversation med en av min goda vänner på MSN. Vi är såna som kan låta bli att prata under lång tid, men när vi hörs, så är det som om ingen tid har gått. Det är både bekvämt och enkelt. Vi vet vad vi är och var vi står. Jag har några såna vänner.. och jag värderar dom högt. Jag faktiskt älskar dom oerhört mycket och dom betyder allt för mig.

Hur som, nu kom jag på sidospår…. igen…

Hon berättade om en kille som hon tidigare jobbade med och nu har sporadisk kontakt med via msn. Hon berättade att han är en sån person som säger saker hon inte riktigt vet hur hon ska besvara eller reagera på. Och igår berättade hon en kort konversation dom haft som för mig var övertydlig i sitt budskap. Han var en “fiskare”. En “fiskare” är en kille (eller tjej för all del, men det är betydligt ovanligare kan jag lova) som sitter på kvällarna och kontaktar tjejer via internet.. vänner eller främlingar. Startar en helt oskyldig konversation och går så sakta över till sexuella anspelningar och en förhoppning att någon dumskalle ska nappa och sätta sig framför web-camen och onanera eller nåt liknande. Allt detta, medan flickvännen/frun har pussat honom godnatt och lagt barnen. Och där sitter han med sitt stånd och kan inte förmå sig att flytta arslet från datastolen för att smyga in och förföra sin partner, utan föredrar att sitta i mjukisarna och runka till bilder, filmklipp eller en kåt konversation med någon naiv tjej. Det är så jävla patetiskt att jag bara spyr. Och tyvärr är det vanligare än man tror har jag förstått. Jag, och två av mina vänner har båda erfarenheten av denna typ av kille som driver på och sen avslöjar att han har partner men vaddå, det är ju oskyldigt.. Nähäe du.. det är det fanimej inte. Vad man än säger så är det en typ av otrohet. Mental eller fysisk är faktiskt skitsamma. Det är ett svek..

Men oavsett det, så är min stora fråga.. VARFÖR är man tillsammans med någon när man inte är med den personen? Är det bekvämlighet, lathet eller ren jävla dumhet?! Man sitter alltså i en relation och har alla chanser att vara lycklig och även få sin sexuella lust tillfredställd, men föredrar andra medier för utloppet. Jag skulle säga högt och tydligt att man inte är med rätt person. För finns behovet av andra människor samtidigt som man säger sig älska en människa, ja då är inte kärleken den rätta kan jag lova.

När jag hade lugnat mina tankar lite och gick för att natta lilltusset, så bestämde jag mig för att distrahera mig med en film som heter Whiteout med Kate Beckinsale. Och innan jag ens satte den i dvd:n sa min man att jag får vara beredd på att hon klär av sig. Han vet nämligen hur mycket jag retar mig på att dessa jävla avklädningsscener med vältränade stjärnor är totalt oväsentliga för handlingen i en film. Och precis som alla andra filmer, var detta naturligvis inget undantag. Efter att ha sett första scenen där idioter till ryssar börjar skjuta i ett flygplan i luften och därmed störtar mot marken i Antarktis på femtio-talet, så får jag “avnjuta” en scen med en fullt påklädd Kate Beckinsale i Antarktis-utrustning med pälsmössa och allt, som klär av sig in på bara skinnet..

…För att sen kliva in i duschen.

..Ja, Kate är bedårande snygg och kroppen är som skulpterad i marmor…

(bilden ovan är från ett tidnings-reportage och inte filmen Whiteout)

Men för det tillför det nada för handlingen i denna film. Vilket också får mig att tänka på dessa äckel till killar som jag skriver om ovan. Inte konstigt att killar får en kåt och felaktig uppfattning om kvinnan. Vem faan springer omkring i små tajta trosor för att sen klä på sig full utrustning och ge sig ut i 55 minusgrader…. Jag antar att det måste vara en sån scen för att locka besökare. Och jag är medveten om att sneakpeaks förekommer och bilder läcker ut för att locka.. Men ändå.. Det är fullkomligt sinnesjukt. Och så tittar killarna på sin flickvän i slarvig tofs och mjukisbyxor (och har själva inte en tanke på hur dom ser ut) och tänker direkt att dom önskade hon kunde strippa obemärkt utanför badrummet sådär sexigt som om hon inte vet att hon är bevakad.. Humppffff!! Patetiskt, men ja.. det funkar på bockarna, så enkelt är det ju.

Det är som Kate i filmen Underworld.. Ja, det är en av mina favoriter och jag kan lova att det inte har med varken Scott Speedman eller Kates tighta gummidress att göra.. utan det är min förkärlek till vampyr/varulvs-filmer som avgör. Hur som.. I tvåan har dom sex i en kontainer…(???)

… och istället för att sitta och njuta av en erotisk scen, är det enda jag tänker på hur äckligt svettig hon ska vara i den där gummidräkten.. och hur jäst det ska lukta av gammal säd när hon sen drar på sig eländet igen. En gång i tiden mös jag också av kärleksscener på film, men idag känner jag mig bara besvärad. Inte för att jag är pryd eller blyg.. utan för att jag plötsligt är så medveten om hur regisserat allt är och hur man egentligen inte alls är intresserad av varann utan man gör det för pengar.. Så det blir bara onödigt liksom. En kyss kan ge mig varma rysningar om kemin stämmer.. men sex känns alltid överflödigt.. speciellt är ju mer avklätt det är och ju mer ingående dom visar.. Nä, det skapar bara felaktiga bilder av hur sex ska vara.. Och däri föds sexuella frustrationer hos folk. Man tänker: Va, ska det inte vara mer än så här? Var är den skimrande ljuset och den romantiska musiken?! Och varför är han/hon så hårig och full av finnar?! Typ.. Man skapar sig en perfekt bild av saker och ting och blir förvånad när det inte mäter sig med verkligheten…

Men det har nog att göra med att människor idag är så avtrubbade att man inte reagerar på att det finns fler i närheten.

Jag fick typ-exemplet på det igår när jag satt på bussen och den stannar för att släppa på en till barnvagn. Jag reser mig och fäller upp sätet för att ge plats.. Inte en tanke på att jag ska sitta kvar. Men kvinnan som kliver på.. Meckar och trixar och ställer barnvagnen tvärs över för att själv fälla ner sätet och sätta sig mitt emot. Inte en tanke på att jag hade “offrat” mitt säte.. Jag tror inte det var illvilja, utan jag tror det handlade om ren avtrubbning. Jag är inte den som är den, så jag noterade bara händelsen utan att bråka om det.. men det är inte ovanligt att sånt förekommer och i dessa ögonblick skulle jag vilja kunna läsa tankar för att få grepp och människans tankar…

Däremot blev jag glatt överraskad när jag tidigare på dagen åkte buss och den kvinnliga chauffören demonstrativt, slängde upp sin lilla dörr till förarsätet och blockerade påstigande, för att springa bak och hjälpa mig på med barnvagnen.. Vilket inte de påstigande hade en tanke på. Nu har jag en sån bra vagn att jag fixar det själv och dessutom är jag stark och har mina trix.. Men även där hör det till ovanligheten att folk tänker på sina medmänniskor.

Igår fick jag ta del av människans superba förmåga att öppet lysa med sin egoism och idioti. Jag klev av bussen (själv, givetvis, då majoriteten inte hjälper en barnvagnsförare i trafiken) och gick över övergångsstället. På andra sidan gatan, direkt under gångtunneln, stod en lätt förvirrad dam med en lapp. Hon bad mig läsa upp telefonnumret på lappen som hon slog in på sin specialtelefon, då hon var halvblind. Jag står alltså vid kanten på gångvägen, där plogvallen var som högst och direkt efter en tunnel med utgång för pendeltåget. Då plötsligt dyker kärringen från helvetet upp. Ja, jag kan ju inte annat än misstänka att hon hade haft en dålig dag..(och inte lär den bli bättre heller med den attityden).  Men hon skriker åt mig att det var ett jävla ställe att stå och prata när folk vill förbi.. på cykel.. Utan att veta något om att damen var främmande för mig och jag endast sträckte ut min hjälpande hand för att underlätta.. Så tyckte alltså den är trikåklädda kärringen på cykel att hon skulle få cykla förbi oss.  Jag tappade min fattning totalt och skrek tillbaka (eftersom hon cyklade iväg i rasande fart) att detta var en GÅNGVÄG och att hon skulle hem och läsa på trafikreglerna innan hon började gapa åt folk.. Det var länge sen jag kände mig så jäkla arg på någon. Hur jäkla korkad får man bli?! Cykla på gångvägen och gapa åt oss som står där.. För i detta jäkla stressiga land, har vi så bråttom och alla ska minsann hänga med i takten.. man får absolut inte stå still.. Det är en synd.. Idioter!!

Och appropå idioter.. Varg-utrotning..?! Hur dum får man bli.  Kunde inte skrivit det bättre själv..

http://davidreynolds.wordpress.com/

Människan är en del av naturen, inte överlägsen den.

Jag har länge funderat över den röda tråden till mina ångestladdade mardrömmar jag har då och då. Kanske det har en grund i att jag alltid känt mig övergiven, ensam och nu har förlorat mina föräldrar till ett annat rike. Jag antar att jag har så mycket obehagligt att bearbeta att jag måste låta hjärnan ta hand om det när jag sover.  I natt hade jag en återkommande dröm om att in man lämnar mig. Det är inte något jag ens funderar på som vaken eller är ens rädd för i verkliga livet. Men han är min närmsta vapendragare och det kanske är därför han blir symbol för förluster i min drömvärld. I natt och som så många andra nätter, kämpar jag för att han ska vilja ha mig tillbaka men möts av en total likgiltighet. Och i natt var det som tur var ingen annan kvinna där, bara vi. Jag hade skickat ett sms som löd: ” Jag ville bara säga att jag fortfarande älskar dig!”.. antar att förväntningarna var att han skulle komma rusande och fälla krokben för mig, men resultatet blev att vi träffades i samband med jobbet och jag gick runt och fantiserade om att han fortfarande ville ha mig. Så dök min dotter upp, den äldsta och sa: “Jag saknar dig och älskar dig så mycket”! Och han svarade så hjärtskärande att han älskade henne tillbaka..  Samtidigt satt jag med ryggen emot och stirrade på en dataskärm där sida efter sida dök upp med sms till hans telefon. Jag såg ett från min dotter där hon skrev samma sak hon sa. Och jag visste att på nästa sida skulle mitt dyka upp. Då sa han: “Kan vi inte sluta lägga pengar på att skicka saker till varann?!” Vilket i själva verket var riktat till mig då jag skickat en del men aldrig fått svar. Och då svarade jag: ” Kan vi inte bara älska varann för evigt och bli tillsammans igen?!”.. Han svar var kort och kallt: “Nej!”. Jag vaknade kallsvettig och hyperventilerade.. och när jag sträckte mig för att känna värmen och tryggheten av min man som jag så många gånger gör, var han inte där. Jag vaknade abrupt och förstod efter några sekunder att han somnat i soffan efter att ha kollat på TV. Så jag gick upp, fortfarande skakig bara för att få kyssa honom på kinden. Det kändes något bättre sen.. Men det dröjde innan jag somnade om.

Då drömde jag om min dotter igen.. som träffade Magnus och Brasse. Och då hon var ett Fem myror-fan som liten, ville hon ha autograf av Brasse. Så medan dom drog på sig peruker och stojjade runt tog jag kort och väntade. Efteråt ville Brasse ha fyrtio kronor för besväret.. Och jag stirrade fånigt på honom, men betalade till slut efter att ha frågat om han tog kort (vilket han gjorde)… snacka om kontrast!!

Sen drömde jag att jag var förföljd av två väldigt obehagliga  personer. Jag lyckades ta mig hem genom snön och tog en opålitlig, ranglig hiss upp i lägenheten. Men jag kände länge hur någon stod och stirrade på mig genom titthålet, hotfullt. Jag smög omkring och försökte tyst ringa min man så han skulle komma hem.. För ja, i den drömmen var han fortfarande min…

Jag kan säga att jag var helt slut när jag vaknade. Mer trött än innan jag somnade. Kroppen var slut och jag ville inget hellre än att somna om.. Men då kikade en liten nyponros upp ur täcket och fyrade av ett leende. Så det var bara att glömma fortsatt sömn. Fast ja, klockan var halv tio.. hehe.. så jag ska väl inte klaga antar jag.

Har haft ganska rörigt i huvudet. Därför har jag inte kunnat sortera tankarna och få ner dom i ord. Jag antar att det återgår till det vanliga om ett tag.. Men tills vidare..Sånt som gör mig lycklig

Mitt lilla tuss..

Min man…

Min stora dotter-tuss…

Var på Waynes med Gitts och när jag varit på toa och tvättat händerna, hände det som inte får hända.. Vigselringen flyger av och jag följer den i slowmotion hela vägen ner i toan.. “plums”!.. Ish.. Jag dök i samma takt som den flög.. och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att det var en välstädad toalett och jag hade spolat efter mig.. haha.. Det var i grevens tid jag fick upp den… Jag skakade och skrattade i samma anda när jag kom ut därifrån… var lätt chockad. Men jag gick raka vägen till Hallbergs Guld och köpte mig en silverring med stenar som jag kunde ha som bromskloss för min vigselring.. det är nämligen inte första gången den far av. Den passade ju så bra när jag var gravid..

God Fortsättning!

Annandags jul 2009, det är ju inte klokt vad tiden går fort. Jag försöker samla mina tankar och surplar en latte samtidigt. Snart ett nytt år.. igen. Och man brukar ju säga att man startar om och så.. Men jag vet inte ja.. Det är en del som ska falla på plats just nu. Framförallt så måste maken få tag i ett jobb, vilket inte är det lättaste kan jag säga. Det är liksom heltidsjobb att söka jobb…utan resultat. Det kan ju trycka ner vem som helst. Men det är egentligen det enda “bekymmer” jag har just nu. Är bara så vansinnigt less på att vara totalt urfattig. Och som förälder till två barn, kan man ju inte leva på existensminimum hur länge som helst. Det går, men det tär på psyket. Orkar inte det.. Jag önskar jag kunde påverka saker mer, men det står utanför min makt… ish. Tunga tankar en helgdag som denna, men det är faktum och sånt kan man inte undvika. Sanningen kryper ifatt en snabbare än man tror och att sticka huvudet i sanden funkar tydligen inte.. haha..

Nåja, julen är över.. nästan. Och jag ska ärligt säga att jag för första gången inte ens bryr mig. Jag har tappat känslan för i år. Kanske för att det är för många tunga tankar i min hjärna..

Barnen mös. Stora tjejen blev stormande lycklig över alla Pokemón-prylar och lilltuss nöjde sig med snören och prassligt papper.

Vi firade jul hos syster och Tomten kom på blixtvisit när han skulle tomta för grannarna. Ja, du vet.. vi känner honom personligen och han ville bara komma förbi och stärka sig innan det var dags att dra vidare.

På hemvägen fick maken nog.. Nu var det färdigt med jul för honom..

Idag ska vi bege oss till Kista galleria. Stora tjejen och maken ska gå på bio och se Alvin 2. Själv ska jag forcera folket med barnvagn och kolla om jag kan fynda något i den såkallade rean.

God Fortsättning!

Tomten extraknäckte i Kista Galleria… (är det fler än jag som tycker det är lite perverst med en gubbe i förklädnad som sätter barnen i knät och ljuger för dom..)

Lilltuss är redo för tågresa mot stan.. (men vill inte sova än..)

Enligt Carlings, så är vi fula om vi inte handlar hos dom.. hmmm?!?!?! (Ogillas starkt..)

Tupplur No 1. (*dumididumdi dummmm..*)

Stortuss kollar vilka paket som har hennes namn.. (Och undrar om det namnlösa är från tomten.. Ja, kanske..)

Tupplur No 2. (nu börjar jag bli måttligt road.. lätt uttråkad var ordet)

Till och med förorten kan bjuda på vackra ögonblick.. (tro’t eller ej..)

God Jul kanske!!

Åkte kvart över tio i morse och kom hem halv åtta… Det är en heldag det.. Har pulsat i stan. Började med lunch med Gittan på Västermalmsgallerian för att sen möta upp älskling och dela en latte på Waynes.. Sen var jakten efter julklappar till barnen igång.. ish.. tur jag fått extra pengar.. För det sa svooosh, så var dom slut.. huvvamej! Nåja, barnen blir nog glada.. eller ja, barnet.. Den lilla tusset uppskattar nog papper och snören mer än själva innehållet.. Billigt å bra!

Det var meningen att bilden skulle vara rolig.. med texten bakom “motiv rumpor (strumpor)”.. Men den skakiga tiggaren förtog det hela lite.. OM det inte var han som sålde rumporna?!

En dag på stan och älsklingen ska alltid fota det märkligaste ögonblicket..

Missnöjd eller vad..?!

Jag såg tomten häromdagen.. Han stod på en lastkaj i snörusket med skägget nerhasat och bolmade på en cigg i centrum.. Inte direkt den bild av julen man vill se så här nära inpå julafton.. Vete fasen om det inte är dags att berätta för dottern att tomten inte finns…

Inte var det den tomten jag såg mamma kyssa inte..

Idag har jag fått äran att dinera julbord på Oscars församling med maken, svärmor och en vän till henne. Det var gratis och till förmån för de fattiga i området (alltså Östermalms-pensionärer som vill fortsätta spara pengar i madrassen och lätt odör-friska alkisar). Helt ok… God mat och glatt sällskap.. Dessvärre har jag förätit mig på brända mandlar, dammsugare med pepparkaks-smak och struvor och lider lätt illamående. Vilka i-landsproblem va.. ish!! Men de som behövde, fick i alla fall mat i magen. Och de hade klätt upp sig dagen till ära..  Men ingen tillställning utan en och annan surkorv som girigt oroade sig för om maten skulle räcka tills de kommit fram i kön vid julbordet.. Och utanför snöade det friskt.. Så efter ett snö-plöjande till Fältöversten, så bar det av hemåt och mot förorten igen…

.. och det är nästan man till och med tycker om förorten en dag som denna.. (med betoning på nästan)

Årets juldekorationer är sparsmakade och billiga…

…men huvudsaken är att äldsta dottern godkände det och till och med gjorde en liten trevlig jul-ceremoni med sin kompis när dom klädde den löjliga minigranen (visserligen på två minuter blankt och plastbarr överallt, men ändå). Ekonomin tillåter ingen kungsgran (eller ens en pinne och en påse barr) i år..

Fotnot:

Tabberas: I en av Emil-böckerna finns det ett kapitel som heter Stora Tabberaset i Katthult. Emil bjuder in alla fattighjonen och ger dem all julmat som finns i huset. När en person tagit det sista som finns på fatet kallades det att man “tagit tabberas”. Själva ordet kommer från latinets Tabula rasa som betyder oskrivet blad

Undrar vad EKOLLOGISKT innebär…

..Älsklingen!!  I storstaden spelar man fotboll och lirar bandy med kompisarna.. må det finnas busfrön också.. men jag har aldrig sett så mycket skräp och förstörelse i förorterna, som efter att min älskade har öppnat mina ögon…

Det är bara trashiga förorts-kids som fyllnar till på lucia och roar sig med att förstöra allmän egendom som är till för att lysa upp och glädja andra. Undrar vad dom får ut av det? Jag undrar också om dom har ätit för mycket kattsand och lekt med tegelstenar som små.. för det där beteendet är inte riktigt intelligent.. Vad är nöjet med att bara sitta i gäng och skräna, fyllna till, tjuvröka och förstöra?!

Idiot-ungar! Man skulle vilja ge dom smisk och utegångsförbud i flera år.. Ibland känner man för att införa aga-light.. Usch!!

Det är första gången på jag minns inte hur länge, som jag inte har den där härliga julkänslan. Jag brukar börja redan i december och bara glida in i julens myspys. I år känns det riktigt trist. Och trots att lilla tusset är ny i världen och skulle behöva njuta av mammas glädje, så kan jag inte anamma tillräcklig energi för att ens låtsas.

Min dotter frågade idag när vi skulle köpa julgran.. Och jag var tvungen att svara henne att vi kanske inte har råd i år. Hennes min var allt annat än lycklig, men hon förstår.. tack och lov (trots att jag inte vill att hon ska känna av det). Tidigare har vi haft en helt ok plastgran, men i gott hopp om att äntligen slippa katternas rivande, så slängde vi den och jag hade för avsikt att köpa riktig gran. Men att köpa en gran, är som att köpa grisen i säcken. Den kan se fluffig och fin ut på torget där dom säljs.. Men hemma rasar barren av fortare än man hinner säga julegris.

Jag känner mig omgiven av nedstämda vibbar.. Och framför allt, negativa händelser. Alla ni föräldrar, vet hur ofett det är med pengar som mammaledig.. Och som lök på laxen, drar försäkringskassan ut på min mans sjukskrivningspengar med alla möjliga trix, så han få inte ett korvöre detta år. Vet inte om det är för att jävlas eller bara ren inkompetens.. Men jag är gruvligt irriterad på alla dessa instanser som kräver 30 dagar för att läsa 4 papper. Och nyss ringde en tysktalande (fullständigt oförståelig) man från FK och behövde kompletteringar av min mans läkare (som är på semester för sina sparpengar). Förmodligen för att han är arbetslös.. Eller så fattade tysken inte svenska.. *arg*

Och igår, fick jag en påminnelse på en bortglömd p-pot på 550 kr som ska betalas innan jul.. Jag har inga pengar och inga idéer. Vanligtvis, brukar det inte stoppa mig i min julframfart. Men i år är det tungt. Det är som om alla händelser bara tynger ner mig och jag hittar inte upp ur den tunga, mentala snön.

Jag är egentligen inte så bekymrad över julklappar.. Det är bara barnen som är viktiga.. och de nöjer sig med småsaker. Men jag känner mig ledsen och lätt deprimerad. Jag har konstant magvärk och funderar alla dygnets timmar ( ja, även när jag sover drömmer jag om lösningar, som jag inte hittar) på hur vi ska få råd att leva. Det funkar inte att tänka en månad i taget när man har barn. Jag vill ha framförhållning och jag vill ha effektiva lösningar.

Jag är grymt trött på att vända på slantarna. Jag kräver inget överflöd.. Men fy faan vad skönt det var innan mammaledigheten när jag hade full lön och maken hade jobb. Då  hade jag alltid pengar kvar i slutet av månaden och hade ändå levt gott och unnat mig fika och myspys då och då. Nu är det total finanskris i Reynoldska hemmet..

Jag vill passa på att skicka en julKLAPP (eller fet julsmäll) till Alliansen som sett till att jobbtillfällena har minskat och sett till att folk får vara mer “lediga”. Och tack till USA, som har lånat slut på pengar i världen och nu måste återbetala och ge hela Europa en finanskris.

Tack och Merry F**kin’ Christmas.. too y’all!!

Och som ett litet välförtjänt ps. Från och med i januari hämtar dom datorn som är Hem-PC från mitt förra jobb.. hehe.. men det löser sig väl, får jag hoppas..

Finns det nån dummare reklam och absoluta beviset på att kapitalismen styr..

Ska vi plötsligt sluta vara nyttiga och köpa deras produkter för att det är bättre än frukt? En kartong med nån blaskdricka som sägs ersätta mer än en banan…? NEJ Tack!!!

Tycker dom som gör reklamen har tappat förståndet… och blivit helt bananas..

Det värsta är att vi ska tycka det är roligt och charmigt.. men i själva verket dumförklaras vi av producenten att syntet är bättre än äkta..

Julen nalkas.. och givetvis måste förändringar ske i bloggen. Och det omedlebums……… nästan

Jag fortsätter skratta åt människans enfald. Hur jävla dumma får vi bli utan att jorden straffar oss med omedelbar verkan?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6252481.ab

Ärligt talat så tänker jag inte dra igång en diskussion.. Det enda jag vill säga är att när jag hörde orden: “…overcoming obsticles…” i ett försök att urskuldra det faktum att man vet vad man bör göra, men kan inte göra det då obönhörligt kapitalismen styr världen.. är.. Hindret och det största hotet, är och förblir människan… Inget annat.

Varför gör man loggan till en gummiboll?

Att dessa udda Pókemon-figurer blivit en industri är en gåta.. Men det är bara att acceptera barnens besatthet. Min dotter har också funnit sin favorit och det är bland det viktigaste som finns.. Dom tar med korten till skolan och byter hit och dit.. Tills i fredags, när nån jäkla liten tjuvaktig korp i klassen har öppnat hennes jackficka och stulit 50-100 av hennes kort. Godtrogen som hon är, trodde hon att hon tappat dom, med fickan stängd.. Hon vill inte tro att någon stulit dom.. Men misstänksamma mamma, skrev ett långt mail till fröknarna i lördags och fick svar att detta med största allvar skulle utredas.. BRA!! Äntligen någon som bryr sig om barnen. För i fredags när korten fattades och min dotter sa till, sa fritids-personalen lite nonchalant åt henne att leta efter dom.. och sen var det inte mer med det.. Opedagogiskt som faan!! Men man vill inte ens lära barnen att INTE stjäla. För man är feg och redan i tidig ålder lär sig barnen att komma undan med små-busaktiga saker.. Jag ger mig inte..Ingen ska sno från min unge…

Om dom bara kommer fram.. så må så vara.. Då har den skyldige åtminstone visat sig ha ett samvete.. Men ska jag behöva ringa runt och fråga alla föräldrar om dom har koll på sina barns Pókemon-samling?!

Fick iallafall svar av fröken att det skulle tas upp under dagen.. BRA bra…!! Väntar med spänning!

Jäkla ungar!! Vart lär dom sig att det är ok att stjäla från sina kompisar?! Så fräckt..

HA HA HA HA HA *dubbelvikt av skratt*

http://aftonbladet.se/nyheter/article6243723.ab

..är när den redan relativt nyopererade maken, lider av smärta och förvirringen av detta gör att han tvålar in kroppen med den lilla schampoo-flaskan som blev över från min hårfärgning..

Jag stod dubbelvikt av skratt bredvid badkaret där min stackars man låg och försökte tvätta bort färg från knät…

Idag som alla andra dagar, spenderar jag min fria (vid busshållplatsen, i centrum, i hissar osv) tid till att studera och fundera över människors beteenden. Och insåg jag en personlighetstyp som jag har väldigt svårt för. Förutom de falska människor man stöter på då och då och har svårt att förhålla sig till, så kan jag ibland likna en falsk människa vid en smygativ (smyg-negativ). En sån som uppenbart vet om att dom ser allt negativt (utom sig själva), men försöker få det att låta positivt.. Hänger ni med? En som som klagar, men man kan inte riktigt definiera klagomålet.. Eller en sån som förolämpar en, indirekt.. Eller en sån som tackar för den utsökta maten, när man under hela middagen sett minspelet bevisa motsatsen. Den värsta sorten.. Alltså någon som inte är medveten om sin falskhet, men väl om sin negativitet, men inte vill påvisa den för att inte framstå som trista och just negativa.

Jag har konstaterat tre saker:

1. Man kan inte vara negativ och dölja det.
2. Man blir mer trött av bitterhet, ilska och negativa känslor.
3. Jag är skittrött på negativa människor.

Men jag har en falskradar.. Och jag kan umgås med sådana människor i korta perioder vid måste-tillfällen.. Men jag skulle inte lägga mitt liv i deras händer och jag vaktar min tunga som katten på en strömming. Jag är mer tankfull än vanligt och jag säger inget som jag inte tänkt igenom.

Men att vara positiv, kräver ganska mycket tålamod. Det är de som inte har tålamod som tar till den negativa lösningen först.. Bättre att vara förberedd på det värsta-typen. Jag ser glaset som halvfullt, inte halvtomt..

Tålamod är att hänga upp tennisbollar i ett äppelträd..

Vad är det för fel på den här typen?!

Jag vet inte om det är mina hormoner som rullar i kroppen.. Men jag är ständigt i valet och kvalet.. Jackan, den fina bruna med pälskrage  som jag bara älskade.. blev plötsligt förknippad med ångest och varje gång jag provade den, slutade det med att jag tyckte sämre och sämre om den.. Så ja, den åkte tillbaka till affären.. Det kändes genast bättre.. Tills idag.. jaha.. då hittade jag jackan jag köpt (och återlämnat) för några månader sen på Gina Tricot. Den var på halva priset och inte min storlek. Mina mjölkfyllda tuttar gör att allt är aningens tajt över bysten.. Men jag köpte den ändå och har den hängande i hallen med lappar kvar på utifall att jag bestämmer mig för att den får flytta tillbaka till affären igen.. *suckar*..

Ja, menlösare kan man väl inte se ut antar jag.. Men men.. där är den… Härligt tajt!!

.. Är att bli:

• Ompysslad (eller snuttad på)
• Älskad
• Uppmärksammad
• Hörd

Finns det något ljuvare än livet?

Vi är ibland primitiva som vilda djur… Men inte ens djuren skulle bete sig så svinigt som vi gör i vissa situationer. Kanske för att vi människo-djur agerar och reagerar på känslor och djuren använder ren instinkt. Ibland kallar vi vårt beteende och våra handlingar för instinkt, men vi besitter inte den förmågan till fullo.. Instinkt sitter i genetiken..Instinkt är en inre drift.  Känslor är inlärda av människor, till människor. Känslan som vi kallar instinkt, skapar en signal till hjärnan som fyller oss med individuella reaktioner. Sorg, glädje, ilska, förvåning.. När vi springer från en farlig situation, springer vi för att vi är rädda. Instinkt är en avsiktlig handling under vi inte har någon klar uppfattning om avsikten.

Dagens tanke.

Enligt en väldigt pålitlig källa.. Så ska Starbucks expandera till Sverige. De ska börja på Arlanda och går det som i övriga världen så kommer de flytta ut i landet.. =)

Det är nästan så man måste köpa månadskort på Arlanda Express tills vidare…